Dags att avgå!

Spänningen stiger. Valberedningen i Liberala Kvinnor har sammanträtt i helgen och kommer snart att presentera sitt förslag till min efterträdare. Jag vet inte alls vem det blir fast jag är dödligt nyfiken.

Jag vet att det har funnits många kandidater vilket är ett tecken på att Liberala Kvinnor ses som viktigt och har betydelse som plattform. De flesta föregångarna har blivit riksdagsledamöter utom en som blev minister. Vilken av kandidaterna som än väljs, kommer det att bli bra, om än olika.

En ordförande behöver en kompetent styrelse. Det är ju ett lagarbete som ska utföras. Också där finns det många duktiga kandidater till de tomma stolarna. Jag hoppas på många aktivister.

Det har varit två fantastiska år sen jag valdes i Uppsala och då något yrvaket hade börjat sätta ner fötterna på den svenska politiska jorden igen efter alla år av intensivt resande i forna sovjetstater. Tror inte att mina gamla vänner någonsin har förstått hur famlande jag var i början.

Två saker har fascinerat mig under min ordförandetid.   

Det ena är bekräftelsen på att man lär sig nytt hela livet. …om såväl själva livet, som om människor och sakfrågor.  Jag har lärt mig både av Kerstin Hesselgren i sin himmel och av HBTQ-rörelsen på jorden om vikten att gå stegvis fram. Det inspirerade mig till att driva ”bara en enda pappamånad till” på folkpartiets landsmöte hösten 2011. Jag tycker självfallet att antalet pappamånader fortfarande ska fördubblas. Vi förlorade men rösteandelen blev 40-60, vilket var betydligt mer än tidigare landsmöten. Nu kan inte förespråkarna av fler pappamånader längre betraktas som en skrikig och oansenlig minoritet.  Tack, Kerstin och HBTQ, för denna lärdom.

Den andra fascinationen gäller Folkpartiets tydlighet i frågor om de mänskliga rättigheterna. Birgitta Ohlsson talar för oss alla. Men hon är inte ensam.  Jan Björklund har bland annat kritiserat med sin övertygelse den svenska vapenexporten till Saudi. Sånt förpliktigar till förändring.

Mänskliga rättigheter är liberalers trosfråga men ibland räknas inte jämställdheten och feminismen in i detta. Det är inte bara Folkpartiet som syndar på nåden. Kritiserar man rasism kan man bli hjälteförklarad av regering, partier och medier men i försvaret mot feminismen får man räkna med ensamhet i hatattacker i ena ytterligheten eller osynliggörande i den andra. Toleransen i samhället mot hetsen mot feminister är fullständigt oacceptabel. Detta i synnerhet som vi vet att fysiska handlingar som mord, våldtäkt och misshandel är konsekvenser. 

Folkpartiet borde stå på barrikaderna bredvid feministerna i det misogyna hatet mot desamma.  Vi måste bort från tänket att kvinnor får skylla sig själva om de kallar sig feminister.

Den ständiga frågan: Behövs kvinnoförbunden? Osså  följdfrågan: Har de inte överlevt sig själva.  Svar: De behövs och har inte överlevt sig själva. Om kvinnor har 70 procent av mäns livslöner och som följd 70 procent av mäns pensioner, om kvinnor äger 70 procent i förhållande till mäns tillgångar, om småbarnsmammors sjukfrånvaro är dubbelt så hög som pappors, om Sverige ännu inte lyckats med 50-50 över tid  i Riksdagen eller få fram en kvinnlig statsminister, om kvinnor, trots högre betyg, ändå får lägre lön , om… listan kan göras längre över orättvisor både här hemma och i världen, men allt hänger ihop med den ojämna fördelningen av ansvaret för barnen, arbetsgivares förväntningar att kvinnor kommer att vara hemma medan män inte och att alla kvinnor med eller utan barn bedöms efter samma norm.  

Detta är skälen till att  kvinnoförbunden behövs.  De ska kämpa tills jämställdhetsgapen slutits. Ensam är inte stark och därför behövs ett starkt Liberala Kvinnor i sällskap med andra feministiska kvinnoförbund.

Motståndet och långsamheten i förändringarna mot ett jämställt samhälle handlar om att jämställdhet är en maktfråga. Det är därför det feministiska analysverktyget behövs så att vi kan nå målet om jämställdhet.

Vad är då maktfrågan? Om det ska vara 50-50 i riksdagen handlar det om att färre män har chansen. Samma gäller bolagsstyrelsen, ägandet i det stora och det lilla, att behöva vara hemma med barn fast man är så viktig på jobbet.

Eva Moberg, feministen och författaren, frågade en gång varför vi är så lama i frågor som handlar om att bryta mäns makt.  Feminister har svaret. Eva Moberg betonade också att män är så mycket bättre än manssamhället. Jag kan räkna upp många män - Gabriel Romanus, Martin Ängeby, Olle Schmidt,  Staffan Herrström, min käre Bengt Westerberg, och många fler - som har gjort mycket för jämställdheten och för vilka jämställdheten är en del av de liberala trosfrågorna. Länge leve dom! Men de gör bara vad ska göras. Och deras insatser är inte större än kvinnliga feministers. 

Att jobba med jämställdhet är också att jobba i medvind. Det är fantastiskt att se de framsteg som har gjorts sen jag tog ställning under gymnasietiden för så där en hundra år sedan. Det är underbart att vara en del av kvinnorörelsen i andra länder som i Egypten, Ukraina och inte minst i Kirgizistan där jag demonstrerat ihop med feminister mot polygami. Det är härligt att möta äldre kvinnor som Charlotte Branting, Karin Ahrland, Anita Gradin, Barbro Westerholm, Nawal el Sadawi och många andra feminister från olika politiska läger som berättar om sin kamp och glädje över att generationer efter dom fortsätter.   Jag sällar mig till dom snart. 

Jag kommer att sakna diskussionerna om feminism med Hanna Lager på Liberala Kvinnors kansli. Och det förblir ett evigt minne när Hide Spahija, vår ombudsman, för ut Liberala Kvinnors namn till världspressen och låter hennes och Natalia Rylanders aktivism bli symbol för det svenska stödet till den feministiska punkrockgruppens yttrandefrihet.

När jag tänker på medvinden så vet jag att jag kommer att fortsätta. Kvinnors ägande kommer att vara i fokus för där är motståndet som störst. Cash is Queen! Och när jag en gång dör ska jag ha en sekulär gravsten med inskriptionen: Vote for Women! På engelska för att vi lever i en globaliserad värld och fler ska förstå. Överväger att också beställa text på kinesiska, ryska, arabiska, spanska. Jobbet fortsätter… Jag kommer aldrig att tiga! 

Tack bästa 2010 års valberedning och landsmöte för att jag fick förtroendet. Lycka till min efterträdare. Min kära styrelse får jag tacka på landsmötet den 13 -14 oktober i Västerås. Vi har fortfarande ett gediget att uppdrag att slutföra. 

Bonnie Bernström

än så länge ordförande i Liberala Kvinnor