Dags att avgå!

Spänningen stiger. Valberedningen i Liberala Kvinnor har sammanträtt i helgen och kommer snart att presentera sitt förslag till min efterträdare. Jag vet inte alls vem det blir fast jag är dödligt nyfiken.

Jag vet att det har funnits många kandidater vilket är ett tecken på att Liberala Kvinnor ses som viktigt och har betydelse som plattform. De flesta föregångarna har blivit riksdagsledamöter utom en som blev minister. Vilken av kandidaterna som än väljs, kommer det att bli bra, om än olika.

En ordförande behöver en kompetent styrelse. Det är ju ett lagarbete som ska utföras. Också där finns det många duktiga kandidater till de tomma stolarna. Jag hoppas på många aktivister.

Det har varit två fantastiska år sen jag valdes i Uppsala och då något yrvaket hade börjat sätta ner fötterna på den svenska politiska jorden igen efter alla år av intensivt resande i forna sovjetstater. Tror inte att mina gamla vänner någonsin har förstått hur famlande jag var i början.

Två saker har fascinerat mig under min ordförandetid.   

Det ena är bekräftelsen på att man lär sig nytt hela livet. …om såväl själva livet, som om människor och sakfrågor.  Jag har lärt mig både av Kerstin Hesselgren i sin himmel och av HBTQ-rörelsen på jorden om vikten att gå stegvis fram. Det inspirerade mig till att driva ”bara en enda pappamånad till” på folkpartiets landsmöte hösten 2011. Jag tycker självfallet att antalet pappamånader fortfarande ska fördubblas. Vi förlorade men rösteandelen blev 40-60, vilket var betydligt mer än tidigare landsmöten. Nu kan inte förespråkarna av fler pappamånader längre betraktas som en skrikig och oansenlig minoritet.  Tack, Kerstin och HBTQ, för denna lärdom.

Den andra fascinationen gäller Folkpartiets tydlighet i frågor om de mänskliga rättigheterna. Birgitta Ohlsson talar för oss alla. Men hon är inte ensam.  Jan Björklund har bland annat kritiserat med sin övertygelse den svenska vapenexporten till Saudi. Sånt förpliktigar till förändring.

Mänskliga rättigheter är liberalers trosfråga men ibland räknas inte jämställdheten och feminismen in i detta. Det är inte bara Folkpartiet som syndar på nåden. Kritiserar man rasism kan man bli hjälteförklarad av regering, partier och medier men i försvaret mot feminismen får man räkna med ensamhet i hatattacker i ena ytterligheten eller osynliggörande i den andra. Toleransen i samhället mot hetsen mot feminister är fullständigt oacceptabel. Detta i synnerhet som vi vet att fysiska handlingar som mord, våldtäkt och misshandel är konsekvenser. 

Folkpartiet borde stå på barrikaderna bredvid feministerna i det misogyna hatet mot desamma.  Vi måste bort från tänket att kvinnor får skylla sig själva om de kallar sig feminister.

Den ständiga frågan: Behövs kvinnoförbunden? Osså  följdfrågan: Har de inte överlevt sig själva.  Svar: De behövs och har inte överlevt sig själva. Om kvinnor har 70 procent av mäns livslöner och som följd 70 procent av mäns pensioner, om kvinnor äger 70 procent i förhållande till mäns tillgångar, om småbarnsmammors sjukfrånvaro är dubbelt så hög som pappors, om Sverige ännu inte lyckats med 50-50 över tid  i Riksdagen eller få fram en kvinnlig statsminister, om kvinnor, trots högre betyg, ändå får lägre lön , om… listan kan göras längre över orättvisor både här hemma och i världen, men allt hänger ihop med den ojämna fördelningen av ansvaret för barnen, arbetsgivares förväntningar att kvinnor kommer att vara hemma medan män inte och att alla kvinnor med eller utan barn bedöms efter samma norm.  

Detta är skälen till att  kvinnoförbunden behövs.  De ska kämpa tills jämställdhetsgapen slutits. Ensam är inte stark och därför behövs ett starkt Liberala Kvinnor i sällskap med andra feministiska kvinnoförbund.

Motståndet och långsamheten i förändringarna mot ett jämställt samhälle handlar om att jämställdhet är en maktfråga. Det är därför det feministiska analysverktyget behövs så att vi kan nå målet om jämställdhet.

Vad är då maktfrågan? Om det ska vara 50-50 i riksdagen handlar det om att färre män har chansen. Samma gäller bolagsstyrelsen, ägandet i det stora och det lilla, att behöva vara hemma med barn fast man är så viktig på jobbet.

Eva Moberg, feministen och författaren, frågade en gång varför vi är så lama i frågor som handlar om att bryta mäns makt.  Feminister har svaret. Eva Moberg betonade också att män är så mycket bättre än manssamhället. Jag kan räkna upp många män - Gabriel Romanus, Martin Ängeby, Olle Schmidt,  Staffan Herrström, min käre Bengt Westerberg, och många fler - som har gjort mycket för jämställdheten och för vilka jämställdheten är en del av de liberala trosfrågorna. Länge leve dom! Men de gör bara vad ska göras. Och deras insatser är inte större än kvinnliga feministers. 

Att jobba med jämställdhet är också att jobba i medvind. Det är fantastiskt att se de framsteg som har gjorts sen jag tog ställning under gymnasietiden för så där en hundra år sedan. Det är underbart att vara en del av kvinnorörelsen i andra länder som i Egypten, Ukraina och inte minst i Kirgizistan där jag demonstrerat ihop med feminister mot polygami. Det är härligt att möta äldre kvinnor som Charlotte Branting, Karin Ahrland, Anita Gradin, Barbro Westerholm, Nawal el Sadawi och många andra feminister från olika politiska läger som berättar om sin kamp och glädje över att generationer efter dom fortsätter.   Jag sällar mig till dom snart. 

Jag kommer att sakna diskussionerna om feminism med Hanna Lager på Liberala Kvinnors kansli. Och det förblir ett evigt minne när Hide Spahija, vår ombudsman, för ut Liberala Kvinnors namn till världspressen och låter hennes och Natalia Rylanders aktivism bli symbol för det svenska stödet till den feministiska punkrockgruppens yttrandefrihet.

När jag tänker på medvinden så vet jag att jag kommer att fortsätta. Kvinnors ägande kommer att vara i fokus för där är motståndet som störst. Cash is Queen! Och när jag en gång dör ska jag ha en sekulär gravsten med inskriptionen: Vote for Women! På engelska för att vi lever i en globaliserad värld och fler ska förstå. Överväger att också beställa text på kinesiska, ryska, arabiska, spanska. Jobbet fortsätter… Jag kommer aldrig att tiga! 

Tack bästa 2010 års valberedning och landsmöte för att jag fick förtroendet. Lycka till min efterträdare. Min kära styrelse får jag tacka på landsmötet den 13 -14 oktober i Västerås. Vi har fortfarande ett gediget att uppdrag att slutföra. 

Bonnie Bernström

än så länge ordförande i Liberala Kvinnor 

Centralasiens munkavlar

I ett mer eller mindre fallfärdigt f d sovjetiskt kontorskomplex i centrala Bisjkek (huvudstaden i Kirgizistan) sitter en liten redaktion som ger ut en tidning i veckan. Tidningens innehåll är inte kontroversiellare än att man kan hitta ex i tidningsställen på de hotell som utlänningar tar in på i staden. Upplagan ligger på cirka 3000ex och sprids över hela landet.
I huvudsak drivs tidningen av en person som vi kan kalla Chefredaktören. Tidningsinkomsterna räcker inte för hans försörjning så han knäcker också extra för en etablerad webbtidning. Det knäcket ärvde han efter sin gode journalistvän som mördades 2007. Sannolikt mördad av den uzbekiska säkerhetstjänsten på kirgiziskt territorium. Mordet klarades aldrig upp trots att den president som valdes kort efteråt lovade det.

Chefredaktören har haft 3 - 4 free-lancare omkring sig. En mörk natt mitt i smällkalla vintern 2008, överfölls en av dessa free-lancare av en grupp okända män utanför redaktionen. Han fick 27 knivhugg. Mirakulöst räddades han till livet av ett hängivet läkarteam. Numera lever han i Sverige.

En annan av de få free-lancare fick senare ett besök i sitt hem mitt i natten av tre bredaxlade skinnklädda män som hotade att döda henne om hon inte avslöjade sina källor till artikeln hon skrivit om landets silvergruva. Otroligt lyckosamt, hade hon en resa till Sverige inbokad dagen efter. Det var hösten 2008. Jag mötte henne på Arlanda och hon var alltjämt uppriven och skakad. I sin sovjetism - med förnekande av den personliga situationen - vågade hon inte berätta fullt ut vad som hänt. Men senare under veckan meddelade hon att hon hade sökt asyl i Sverige. Här bor hon alltjämt.

Jag besökte chefredaktören i det förfallna kontorskomplexet på hösten 2009. Det var självklart att fråga honom hur han själv vågade och orkade fortsätta trots att nästan alla i hans team hade utsatts för regimens våldsamma terror och de grövsta kränkningarna av yttrandefriheten. Han ryckte på axlarna. "Det är ju så det är här", sa han.

Kirgizistans pressfrihet rankades då år 2009 av Reportar utan gränser på 125:e plats i världen. Alltså bland de länder i världen med minst pressfrihet. Grannarna i Centralasien - Uzbekistan, Kazakhstan, Turkmenistan, Kina och Tadjikistan - har rankats ännu lägre.

Sen 2009 har Kirgizistan haft ytterligare en revolution och blodig etnisk konflikt. Politikerna lovar demokrati. Fast säkerheten måste gå före, viskar de. Numera rankas Kirgizistan på 108:e plats. Det har blivit bättre med andra ord men vad är den stora skillnaden i trygghet om man är journalist i ett land på 108:e plats jämfört med 125:e? Jo något färre råkar illa ut men tillräckligt många tystas ändå eller flyr. Det hämmar utvecklingen av landets demokrati.

Medierna i ett sånt land som Kirgizistan präglas av maktens röster dvs presidenten får bre ut sig och tala till folket genom radio och TV. Eller presidenten syns på bildefter bild när han inviger nya paradprojekt. Presidenten har med ett undantag varit en han. Av de många ministrarna varierar antalet kvinnor mellan en och två. Det är en av många orsaker till att kvinnors budskap inte kommer ut i kirgiziska medier. 

The Global Media Monitoring Project gjordes första gången till FNs Kvinnokonferens i Beijing 1995 och har sedan dess genomförts vart femte år i numera 71 länder. Kirgizistan deltog för första gången 2009. Enligt landrapporten var bara 19 procent av nyhetsobjekten i tryckta medier kvinnor. I radio var det ännu mindre och då 15 procent. I TV-nyheterna fick däremot kvinnorna mer plats och då 30 procent. Men även om kvinnor syns i TV är det sällan kvinnors perspektiv kommer fram. Expertkommentarer kommer till alldeles övervägande del från män.

Tillträde till medierna är också en del av pressfriheten som vi måste slåss för.

Går det att förstå?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/satte-eld-pa-valdtaktsoffer_6951859.svd

Jag la just ut en länk på min facebook om Oksana Makar - den ukrainska kvinnan som våldtogs och misshandlades grovt av tre unga rika män. De försökte sätta eld på henne. Sen lämnade de henne för att dö. Men hon hittades och togs till sjukhus.

Händelsen är så ofattbart omänskligt brutal att i varje fall jag måste tänka igenom noga vad är det som jag vill sprida. Är det sant? Har detta inträffat? Är det en fabricerad historia? Nu är det en erfaren och kunnig Svd-journalist, Jan Blomgren, som skrev artikeln för svenska läsare. Jag litar på honom men kollade för säkerhets skull också med ukrainska medier och vänner. Allt tycks stämma. Även om jag inte vill att det ska vara sant.

Jag la ut länken inte bara för att just denna händelse är grym. Utan också för att jag läste om liknande händelser i en OSCE-rapport av den finske människorättsexperten Kimmo Kiljunen. Han undersökte vad som hände i den etniska konflikten i Osj, södra Kirgizistan, i juni 2010. Jag gjorde en fältstudie i samma stad i höstas och bevittnade den omfattande materiella skadegörelsen. Jag hade hjälp av en tolk i mina intervjuer med 14 kvinnor. Intervjuerna handlade om annat, men tolken berättade om öden som hon mött i det trauma-team som Läkare utan gränser satte upp direkt efter och som hon jobbat med.

I konflikten flydde 400.000 människor. Det är fler människor än vad som bor i Malmö kommun. De flesta har återvänt men cirka 70.000 lever fortfarande i intern eller extern exil. 472 människor dog. 2000 - 4000 hus brändes ner. Grymheterna var många. Lika ofattbara som fallet Oksana. En video spreds på YouTube med en folkmassa som tittade på när en människa brändes levande. Folkmassan ingrep inte

Antalet våldtagna är kraftigt underrapporterat, skriver Kiljunen. Polisen "obstruerade" när kvinnorna anmälde. Kiljunen ville få upp sanningarna på bordet. Han skrev om gängvåldtäkter som utförts i hemmen. Min tolk i Osj berättade om fall där just de yngsta döttrarna valdes ut och våldtogs inför den hjälplösa familjen. Detta sker i krig. Men sen skriver också Kiljunen att våldtäktsoffer sattes i brand efteråt.

Den kirgiziska regeringen kritiserade Kiljunens rapport. Kallade den för partsinlaga. Våldtäkterna hade dessutom beskrivits för detaljerat, menade regeringen i den motrapport som publicerades. Såväl våldtäkterna som den obstruerande lagföringen måste sättas i sitt kulturella sammanhang, menade regeringen. Kiljunen skulle alltså förstå och visa hänsyn till de djupt patriarkaliska värderingarna i området. Familjer som sett sina döttrar brinna skulle inte ömkas. De våldtagna kvinnorna hade inte samma värde. Våldet skulle tystas ner för att skydda de ansvariga männen. Detta är ofattbart grymt. Man vill inte ta till sig detta. Jag vill inte det!

Fallet med Oksana Marak har många bottnar. Det handlar om det korrupta Ukraina. Det handlar om mäns våld mot kvinnor. Och det handlar om ett vidrigt brott som drabbar många kvinnor i världen. Vi tiger för det är så grymt. Men här måste vi höja rösten och låta Oksana bli en symbol för alla kvinnor som möter samma öde. Sprid information.

Det är dags nu!

Dags för folkpartiet att ta täten i jämställdhetspolitiken!Expressen uppmanar Fredrik (m) och Stefan (s) att göra en historisk insats med att driva på för fler pappamånader. Jan (fp), var är du?

På landsmötet i Karlstad 2011 kämpade kvinnor och män - Liberala Kvinnor, LUF:are och många folkpartister - för att partiet skulle besluta om en enda pappamånad till. 69 röster för en pappamånad men 89 röster mot. Det var nära men det räckte inte.

Det finns en teori att ungdomsförbundets politik blir partiets politik inom några år eftersom ungdomarna tar plats i partiets ledning så småningom. Med andra ord är det en tidsfråga när röstetalen blir de omvända. Men ska folkpartiet verkligen vänta tills dess?

Valfriheten är hotad, svarade partiets ledning på dess landsmöte. Individen själv ska får bestämma.

Vems valfrihet är hotad? Kvinnor har i snitt lägre lön redan när första barnet föds. Det blir rationellt för familjen att hon stannar hemma eftersom det kostar minst med den konstruktion som föräldraförsäkringen har. Sen är ekorrhjulet igång. Lägst lön blir borta mest från arbetsmarknaden vilket ger lägre lön och ännu sämre löneutveckling. Flest vab-dagar och mest sjukfrånvaro under småbarnsåren registreras på kvinnor.

Kvinnors livslön blir 70 procent av männens och pensionen blir därför lite drygt 2/3-delar av mäns pensioner till följd av valen i trettioårsåldern. Det går inte att välja om då. Kan man tala om valfrihet när yttre ekonomiska villkor styr?

Papporna har inte heller mycket val. När de vill ta ledigt, är det många som möter en rad tysta och outtalade fördomar om föräldralediga män. Det krävs mod för att hävda sin rätt. Som tur är kan många pappor nu skylla på garantimånaderna i försäkringen. ”Måste ta ut”-argumentet är effektivt. På så sätt har antalet pappadagar ökat de senaste åren. Men än så länge är det inte mer än 23 procent av alla de fyrtiosjumiljoner dagarna. Kvinnor tar 77 procent.


Det finns statistik på det mesta som rör föräldraförsäkringen och konsekvenserna av det ojämna uttaget. Det finns statistik som visar att pappornas garantimånader har haft effekt.

Folkpartiets ledningen har svarat med att införa en jämställdhetsbonus. Men det blev ingen rusning till bonusen. Det är ett krångligt system och kräver särskild information och kontroll. Jämfört med att förlänga föräldraförsäkringen med en ynka pappamånad är jämställdhetsbonusen ett monster av byråkrati. Varför välja det krångliga när det finns ett enkelt system som en extra pappamånad? Den har testats och visat sig fungera bra i praktiken!

Folkpartiet drev förr framgångsrikt en kamp mot Krångel-Sverige. Varför inte damma av det tänket och återinföra det på jämställdhetsområdet.

Det är många som har valt att jobba aktivt i folkpartiet för partiets ideologi och insatser för ökad jämställdhet. Från kvinnors rösträttskamp och till någon gång vid milleniumskiftet fanns en stor trovärdighet på området. Folkpartiet var bäst och kunde skopa ut socialdemokraterna i debatterna.

Nu skriver Expressen att Folkpartiet har fullständigt förlorat sin feministiska grundsyn. Jag håller inte med om att det är så enkelt. Röstsifforna på landsmötet visar att det inte är fallet. Men modet att våga tycks ha bordlagts. Ska folkpartiets ledning verkligen acceptera att vårt historiskt feministiska parti blir helt marginaliserat i denna sin kärnfråga?? Nej ta bladet ur munnen nu!!!

Bonnie Bernström
Ordförande i Liberala Kvinnor

9/11 bortom västmedier och mobiltelefoner!

Den 11 september 2001, befann jag mig långt bortom västmediernas räckvidd och mobiltelefonernas täckning. Jag var alltså inte ”där” i New York utan tvärtom -  cirka 50 mil fågelvägen från Afganistan, i en stad som heter Osh i Kirgizistan.

I Osh väcks man på morgonen av utropen från minareterna och gnisslet från träkärrorna som fraktar varor till den gigantiska marknaden. Pressbyråer med dagstidningar existerar inte.

Tidsskillnaden i förhållande till New York är tolv timmar så det var kväll där när tvillingtornen störtade samman.

Vi hade liftat tillbaka till vårt hotell efter en trevlig middag i centrum och en slö småshoppande promenad genom den gigantiska myllrande marknaden.

 I staden var vi fullt synliga som ensamma västerlänningar med vår bleka hudfärg och enorma kroppslängd.

Mobilerna gjorde sitt jobb som ficklampor, eftersom det saknades gatubelysning. Det fanns inte ens en antydan till mottagningsstaplar på displayerna.

Vi stannade till en stund utanför hotellentrén. Det var en ljummen kväll. Vi hade inte med oss några koftor och paraplyer ”i händelse av att” som när man går ut en kväll i september i Stockholm. Nattfåglarnas kvitter var nästan öronbedövande.

Plötsligt och fullständigt obegripligt överröstar en av våra mobiler allt fågelkvitter. Det blixtrar förbi en fullständigt ologisk tanke om att det måste ha varit någon som ringt fel. Det fanns ju ingen mobiltäckning. Med stor stress lyckades min kollega fånga upp sin mobil ur handväskan innan signalerna slutade. Hennes dotter ringde och grät av oro för sin mamma. Hon var ju så nära Afganistan, menade dottern.   

Det var på så sätt jag fick veta om Al-Qaidas terrordåd mot västvärlden.  En fragmentarisk information från en mobil som egentligen var en ficklampa.  Skulle vi vara rädda nu med vår närhet till Afganistan? Hade vi tagit för stora risker med den där kvällspromenaden genom marknaden där vi alltid blev hysteriskt varnade för ficktjuvar? Var det så klokt att lifta med en svarttaxi, vars chaufför också sålde sin kvinnliga medpassagerare i framsätet till intresserade män? Borde vi inte ha ätit på hotellet istället? Eller åtminstone ha valt en bättre upplyst restaurang?   

På hotellet fanns en gammal rysk TV-apparat med nyhetssändningar från en studio i Moskva. Våra språkkunskaper räckte inte till för att hänga med. Den enda bild av tvillingtornen som vi såg den kvällen var på en blekt turistaffisch i hotellfoajén.  Det fanns inga USA-fientliga budskap i den affischen.

Nästa dag flög vi planenligt tillbaka till Bisjkek. Säkerhetsbågen på flygplatsen var en potemkimkuliss. Elkontakten till den var inte ens inpluggad.  Men man skulle passera genom den eftersom det inte fanns någon annan kontroll. Ombord på planet klev flygvärdinnorna över allt bagage som stod i gångarna. Det gick inte att spänna fast säkerhetsbältena. Man fick knyta dem istället.  Det var samma typ av plan som Stefan Liv störtade med i förra veckan.

Väl tillbaka i Bisjkek kunde vi ta del av BBCs och CNNs nyhetssändningar.  Vi hade fysiskt förflyttat oss 40 mil men mentalt handlade det om att komma till en annan planet.

Jag fick ett mejl från den dåvarande svenska jämställdhetsministerns statssekreterare att hon inte kunde komma till vår konferens som skulle äga rum några dagar senare i Almaty i Kazakhstan. Det svenska utrikesdepartementet hade utfärdat reseförbud till den centralasiatiska regionen på grund av ”riskerna” med dess närhet till Afganistan.

Vi reste själva till Almaty och passerade gränsen mellan Kirgizistan och Kazakhstan utan att behöva visa passen.  Vi genomförde vår konferens.  Men ställde oss frågan om det skulle gå att flyga hem över europeiskt luftrum.  Skulle Lufthansaplanet sprängas i luften eller bli nedskjutet?

Vi kom hem och med hemkomsten kom rädslan.  Inte över att ha varit så nära där det betraktades som farligt utan att komma till det som var hotat. Vi var tryggare med våra faror i Centralasien än i Europa.

Det är inte bara västvärlden som har förändrats efter Al Quaidas terrordåd. Det går inte längre att lätt ta sig mellan de olika länderna i Centralasien. EU finansierar ett gränskontrollprojekt i regionen. Köerna till passkontrollerna är långa och man kan inte längre som europé köpa visum vid vägstationerna. Elkontakten till säkerhetsbågen är dessutom nu inpluggad på flygplatsen i Osh. Istället fungerar mobiltelefonerna.

I krislägen uppstår många fantasier om den Andre – den som man inte känner. Bristen på kunskap skapar overkliga hotbilder  - till och med bland säkerhetspolitiska experter.  Samhällen sluts.

Jag vill inte överge det öppna samhällets kraft. Varken då efter 9/11 eller i somras efter Utöya. Detta trots den sorg som många lever med efter att ha förlorat nära och kära i de båda terrordåden. Vi behöver hålla dörrarna öppna till grannarna. Vi behöver  fortsätta resa till länder vi inte känner och våga pröva annat än Sheraton.  Vi ska bilda oss genom att prata med den Andre. Vi ska gilla olika. Kunskap om och integration med varandra är det politiska instrumentet.

 Bonnie Bernström

Ordförande i Liberala Kvinnor

P.S. Vi i artikeln var förutom jag själv, Göran Wimmerström och Carin Lann. Statssekreteraren var Ingegerd Sahlström.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/inspelningar-fran-attacken-slappta

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/en-forandrad-varld_6457486.svd

Var står s-kvinnorna?

Socialdemokratiska kvinnoförbundet har fått ny ordförande. Lena Sommestad vann den interna striden och den slutliga omröstningen på s-kvinnornas kongress i helgen. Gratulerar en kollega.  Egentligen är det ett gott tecken att det rådde en intern strid. Det visar att det är attraktivt att vara ordförande för ett kvinnoförbund.

Vi kommer att ha samma mål för vårt arbete men olika medel i flera fall. Liksom s-ledaren Juholt, är inte Lena Sommestad särskilt konkret. 

Men jag kan utläsa i huvudsak  två debattlinjer i det jag läst av programförklaringar i samband med ordförandevalet:

Den ena linjen handlar om att uppgradera välfärdssektorn.  Men vi får inte veta hur. Folkpartiet talar i alla fall klartext i det fallet och vill exempelvis höja lärarnas löner.

Den andra linjen handlar om rak kritik mot nuvarande regeringspolitik.  Kritikens fokus ligger på vårdnadsbidraget men där är vi ense. Vårdnadsbidraget bör avskaffas. Som tur är blev vårdnadsbidraget ingen succé. Bara cirka 3000 personer har fått bidraget beviljat.  Det visar att allt prat om hemmafrutrender är tomt prat. Det är nästan bara kvinnor och därtill en stor andel invandrare som utnyttjat bidraget. Det i sin tur strider mot grundläggande liberala principer för jämställdhetspolitiken. Reformer ska attrahera både kvinnor och män och definitivt inte motverka integrationen. Såväl Liberala Kvinnor som Folkpartiet säger nej till vårdnadsbidraget. 

Men roligt är det i alla fall att Sommestad ser jämställdhetsbonusen om en del av huvudlinjen för svensk familjepolitik.

Jämställdhet är i grunden en maktfråga. Därför måste kvinnor få stärka sin ekonomi genom exempelvis företagande och ett jämställt ägande.  Lika viktigt är att ha fler arbetsgivare. Fler pappamånader är en annan viktig maktfråga. Utan en politik på dessa områden, blir det ingen språng framåt.   

Jag saknar resonemang kring det i Lena Sommestads programförklaring. Antar att det kommer. Kritiken mot regeringspolitiken får inte skymma det egna programmet. 


Bonnie Bernström
Ordförande 
Liberala Kvinnor

http://lenasommestad.wordpress.com/

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan

Bonnie's blogg: Förre IMF-chefen och den svarta städerskan: Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn (DSK) har lagts ner. Hotellstäderskan som anmälde honom för våldtäkt ansågs inte ...